Ett besök hos de vilda barnen

31 maj, 2022. 07:47.

Kaos.

    En lastbil blockerar vägen i byn.

     Igen.

    För det är inget ovanligt, utan är så här hela tiden i Fitou, Frankrike.

     Om, eller när, det rullar in en lastbil på den smala gatan som vinglar genom Fitou – ja, då är vägen blockerad för all övrig trafik tills lastbilen gjort sitt. Inget, och ingen, kommer förbi.
     Förutom… några otroligt målmedvetna fotgängare som p r e s s a r sig förbi lastbilen.

     De otroligt målmedvetna fotgängarna är vi, på väg till  Domaine Les Enfants Sauvages. Kockan är 08 på morgonen. Idag, snart, ska vi ut och se vingården. Men först ska vi fylla på vattentanken på bilen med de fem hundra liter vatten som behövs för att vattna de nyplanterade fruktträden. Något vatten finns inte i vingården, så det behöver hämtas här.

     Med i bilen är Nikolaus, sonen Juri och en spansk jakthund av intensivare modell som familjen hittade vilse och skadad i garriquen kring vingården och som nu är en kär och livlig familjemedlem. Hon vet redan vad hon heter och kommer – nästan – varje gång man kallar. Inte med i bilen, men en del av Enfants Sauvages, är också Carolin och deras andra son Falk. Bilen är en välanvänd Toyota-pickup och den tar vant emot sitt tunga lass och drar oss med.

    Först över asfalt. Byn Fitou försvinner bakom oss och vi kryper upp i bergen. Sen över grusväg. Sen över någon form av snårig stenig stig med gupp så stora att Trafikverket hade blivit avundsjuka på de fartdämpande effekterna och slutligen över vad man med ganska mycket god vilja skulle kunna kalla… äng? Det är i alla fall oklart om just denna sträcka kvalificerar som väg.

    Och så är vi där.

    I dalen där olivträd, fruktträd, vinrankor och vild garrique samsas.

     Nikolaus och Carolins  ambition är att vinodlingarna ska växa ihop med naturen omkring. I gräset poppar det som popcorn ur en varm gryta för varje steg vi tar. Det är en myriad av insekter som festar på blommorna och det vilda gräset mellan vinrankorna. Luften är örtig – det är garriquen som blommar. Immortelle, euphorbe, inule visquese… alla med säregna dofter och där många är kända som läkande växter.

      Utöver vin är Enfants Sauvages stora hobby att bygga upp gamla stenmurar och återskapa dem. Sten för sten byggs mur för mur noggrant upp och kommer hålla minst hundra år. En del av muren är mer än tre meter hög och ovanpå den finns en terrass där man kan sitta och titta ut över dalen. Det tog fyra personer åtta veckor att bygga upp den. I den här familjen gillar de att jobba.

     Vi ser ut över ett hav av böljande vinrankor. Var Grenachen slutar och Mourvedren börjar är först omöjligt att avgöra. Men så pekar Juri på det böljande havet och visar oss att Mourvedre-havet skiftar i en lätt blågrön ton och Grenache-havet skifter i en ljusare, grönare ton.

     Vi lär oss också att de späda nya bladen på Muscat Alexandrie är lätt röda.

     Och att Cinsault betyder fem hinkar – cin(q) sault – för att den är så riklig i skörd.

     När vi tror att vi har sett allt säger Nikolaus att nu ska vi gå över berget till den andra dalen. Andra dalen? Vi är tacksamma för våra foträta skor och den lätta brisen som svalkar i den varma solen. På krönet finns en plats där man kan se de två dalarna samtidigt. Hunden springer glatt i väg och hittar en jättepadda hon skäller på.

    Denna, andra dalen har Carolin och Nikolaus köpt parcel för parcel tills de till slut hade hela dalen. En del hade blivit så förgiftad av det kemiska jordbruket, som den förra ägaren bedrev, att den såg ut som en öken. De kallade den för Scorpion vineyard, för när de började jobba med jorden och att ta bort de stora stenar som fanns på den så låg det skorpioner under var tredje sten.

     I dag växer gräs, blommor och jorden är lika levande som i resten av dalen.

     Hundar, jorden, druvorna, träden, stenmurar. Allt räddas av de vilda barnen.